Ibland sätter jag mig och bara tittar på mina garner, för att se om jag kanske kan komma på något att göra av dem. Så var det den här gången. Jag plockade ut några små restgarner ur påsen med bomullsgarn och tänkte att de här skulle nog passa bra ihop i en mandala.
Den var på väg att bli större än så här, men jag hade slutat att tycka att det var roligt att göra den. Jag virkade med en kompis och suckade över att den var fin fram hit, och sedan gick det åt skogen. "Måste den vara större än sådär, då?" sa hon och jag insåg att det måste den ju inte, bara för att det finns garn kvar. Ibland behövs någon annans synvinkel för en enkel lösning!
Sometimes I just sit and look at my yarn, to see if I can come up with something to do with them, and that was the case this time. I took out some scrap yarns and thought they would look good together in a mandala. There was some yarn left when I finished, but I had stopped thinking it was fun making it. I had made two more rows, that were not really good, and I whined about it when a friend asked me if it really had to be bigger than this. Well, it didn't! Sometimes, that little input from someone else is all it takes.
Be happy!
Kommentarer
Skicka en kommentar